I början av 90-talet drabbades en kvinna jag känner av arbetslöshet pga att samhället började spara inom den offentliga sektorn. Hon hade arbetat många år inom vården och blev sedan alltså arbetslös. En tid var hennes tro stark att inom kort återgå till arbetsmarknaden. Gick i olika arbetsmarknadsåtgärder mm. Allt såg bra ut tills ryggen började värka. Som många människor försökte hon förstås se positivt på sin sjukdom, man tror ju ofta de är tillfälliga. Men det visade sig inte vara tillfälligt.

Hide my face by Like_the_Grand_Canyon CC (BY)

Hon blev med åren allt sjukare i sin rygg sökte olika läkare för sin sjukdom och blev bollad mellan olika myndigheter med sitt ärende, genom sjukvården, a-kassa, arbetsmarknadsinrättningar och försäkringskassa men ingen trodde riktigt på henne, de ansåg att hon mer eller mindre var inbillningssjuk eller psykiskt sjuk och borde ha förmåga att återgå i arbete.
Efter många års kamp med sjukdom och myndigheter ordnade det sig något, hon kunde aldrig återgå till ett arbete men hon fick en förtidspension, efter mycket tvekande från myndigheternas sida, som kunde ge henne en dräglig tillvaro åtminstone ekonomiskt efter år av kränkande behandling och försörjning genom sociala myndigheter som inte heller trodde på henne. Hon klarade sig i slutänden förhållandevis bra. Den här kvinnan är dock en någorlunda stark människa. Alla är inte det.

Många är i samma situation som hon idag. De anses inte ha någon sjukdom. De anses ha psykiska åkommor (som fö också ska räknas som sjukdomar) fast det mycket sällan är så. Det handlar i fall liknande detta om utslitna ryggar och axlar och annat efter lång tids arbete med tunga lyft. Ofta i sjuk/äldrevården eller andra tunga arbeten. Men många i liknande situation orkar inte. Får de rätt till slut blir de ofta marginaliserade. Utdömda. Utan hopp om att någonsin få en känsla av delaktighet med övriga samhället. Något de innan sin sjukdom kunde känna genom sitt arbete. Människor som genom kroppslig sjukdom inte längre räknas finns det många. En del drabbas även av psykiska krämpor efter år av kamp och uteslutning problem som de inte alls hade när de först blev sjuka.
solitude by Steve Wall CC (BY NC SA)

Den här kvinnan var bara ett exempel på alla de människor som råkat illa ut, hamnat fel, utan att få rätt hjälp (om de har fått någon hjälp överhuvudtaget). Ett exempel av alla kroppsliga sjukdomar och krämpor som människor kan drabbas av. Här handlade det om utslitningsskador. Blir man sjuk idag (2012) är problemen dock ännu större då människor med ovanstående bekymmer av regeringen beordras att trots sina sjukdomar arbeta. Nu ska även cancerpatienter arbeta! Idag skulle inte ovanstående kvinna få förtidspension och en rätt till ett värdigt liv. Så utsattheten har tilltagit kraftigt, blivit ännu mycket mer svår för dessa människor.

Det finns ett utanförskap i dagens samhälle som alltid har funnits, det har ändrat karaktär nu i förhållande till tidigare men det är som alltid relaterat till arbetarklassens underordning. Det är något vi måste ha i ständigt medvetande. För de med minst inflytande i samhället gör samhället först neddragningar i välfärden. De orkar inte säga ifrån. Och ingen har de som kan föra deras talan.

Har man likt denna kvinna jag använt som exempel drabbats av ett handikapp som gör att man sitter där man sitter, svårigheterna att röra sig etc. kan vara stora, värken stor, utsikterna små och ensamheten blivit väldigt tung, då kan det vara uppmuntrande att veta att här finns det andra som är i likadan situation som jag. Internet är i många stycken en genialisk uppfinning, det gör att kontakten mellan människor blivit mycket lättare. Speciellt då mellan dem som har det svårt av olika anledningar att komma ut utanför hemmet. Tillbaka