Under de senaste 10-20 åren har en allt större åtstramning av de offentliga finanserna bidragit till den allt större nonchalansen av de som drabbas av psykisk sjukdom. Det gäller både de med tyngre sjukdomar som de med lättare åkommor. Sjukhus och kliniker, speciellt psykiatriska, lägger ned sin verksamhet istället för att bygga ut den vård som så väl behövs.
Depression by Michael Summers
CC (BY NC ND)Tyngre sjukdomar kräver i många fall inläggning kanske till och med tvång men nu har det i många fall blivit så att ingenting erbjuds den som söker vård. Ofta därför att ingen plats finns eller att man inte är tillräckligt sjuk. Detta trots att smärtan kan vara ofantlig hos den enskilde. En del tvingas begå brott för att få hjälp. Inte ens på öppenvårdsmottagningar är det säkert att du får adekvat hjälp. Det enda du erbjuds är piller, medicin som dövar en kort stund, kanske bryter av sjukdomsförloppen en tid men ingenting gör för att bota de underliggande orsakerna.

Men oavsett hur bra eller dålig vården är för de psykiskt sjuka så lever de flesta med psykiska funktionshinder allt ifrån sociala fobier och andra fobier, panikångest och depressioner till tunga psykotiska tillstånd ändå till stor del utanför samhället. Det är en del av deras vardag.
brainwash please! by assbach CC (BY NC SA)Många i dessa grupper känner ett så stort utanförskap att det kan vara svårt att ta omfattningen av det till sig. Se konsekvenserna av det. Många av de här människorna är väldigt sårbara. Insikten de har av sin sjukdom är ibland väldigt annorlunda än den insikt en person med fysiska åkommor har. Man har kanske inte någon riktig distans till sig själv. De med de svåraste sjukdomarna förstår kanske inte ens att de är sjuka. Därför är svårigheterna stora. Ensamheten kan vara väldigt krävande. Den kan vara ständigt närvarande och en källa till ständig kamp. Det finns en del inrättningar som försöker minska ensamheten och erbjuda sysselsättning osv. för de sjuka. Ofta kommunala samlingsplatser som uppkom efter att den sk psykiatrireformen slagit igenom i slutet på 90-talet. De är ofta öppna på dagtid. Men efter arbetstidens slut är ensamheten ett faktum igen för den drabbade som ingenstans har att söka sig.

Vi kan kanske vara ett komplement ett litet ljus i mörkret för några av dessa ensamma människor. En känsla för några att inte vara helt ensamma i tillvaron ändå. En kanal in till åtminstone någon form av tillhörighet. Jag vill poängtera att detta forum givetvis inte kan vara en ersättning för vård när det gäller riktigt djupa psykotiska tillstånd. Detta SKA vara psykiatrins uppgift. Det är bara det att den gör allt mindre för att stävja människors psykiska ohälsa. För människor som befinner sig på samhällets botten med det minsta inflytandet över politiken dras välfärden först bort. De kan inte utöva något motstånd, ingen kämpar för dem. Då gör samhället neddragningar för dessa grupper först.